Jag tror att många som är negativa till LCHF är gamla/aktiva bantare. Och med de råden om bantning som står till buds så handlar viktminskning om kamp. Kamp mot kalorier, kamp mot ett enormt sug efter mat, kamp med träning, ett kämpande dygnet runt, sju dagar i veckan.
Tacka sjutton att man känner sig duktig när man har lyckats kämpa ner x antal kilon.
Och så helt plötsligt finns det ett annat sätt att gå ner i vikt på! Du behöver inte kämpa, inte räkna kalorier, inget matsug, ingen träning, du kan lägga ner tankar på mat och äta tre gånger om dagen och vara mätt och belåten.
Tacka sjutton att vän av ordning då säger: Stopp och belägg! Så enkelt kan det inte vara, det får inte vara så enkelt. Här har jag varit duktig och försakat och suktat och kämpat, jag har varit DUKTIG, hör du det! Och nu går du ner utan att kämpa. Någon jä**a måtta får det väl ändå vara!
Det här sättet att tänka märks så tydligt bland mina arbetskamrater, ingen av de som jag berättar om nu är överviktig men de kämpar med sina "trivselkilon".
En håller på med Cambridge kuren - senast härom dagen berömde de andra henne för hur duktig hon är som kunde stå emot en middag hos goda vänner och istället dricka sin soppa medan de andra åt gott. Eh - var det inte en dietist som tyckte att man blir osocial när man äter LCHF?
Den andra går till gymet fem dagar i veckan och får höra om hur duktig hon är. Hon äter visserligen vanlig mat men små portioner med vikt på olika sallader med lite kött eller tonfisk, inget fett. Naturligtvis får hon höra hur duktig hon är som äter så nyttigt. Men det är ju bara det att hon är hungrig hela tiden! Klockan nio på morgonen så börjar hon klaga på att hon är hungrig och så äter hon två eller tre knäckebröd utan något på. Oftast ett äpple också. Innan lunch vid tolv-snåret så har hon hunnit klaga på hur hungrig hon är. Klockan två så är hon jättehungrig och äter flera knäckebröd och äpplen. Oftast hinner hon ta ett knäckebrödsvarv till innan det är dags att gå hem vid 16:30, och naturligtvis är hon hungrig då. Men hon är ju så, så duktig som kämpar på gymet för att inte gå upp i vikt.
Härom dagen bjöds det på semlor och det var riktigt gulligt att höra de andras prat runt det. Det klart att de skulle "unna" sig en semla! Åh, så sugna de var på semlan, det gör ju inget att äta en någon gång! Är man bara duktig och går ett varv på gym, dricker en Cambridge-soppa istället för middag, promenerar en timme efter jobbet så går det ju bra att äta en semla.
Jag ville inte ha en semla, jag var inte sugen på den. Såg inget tilltalande att äta en vanlig bulle, oftast torr, med mandelmassa och grädde. Ja, det vore väl grädden då, om det är vanlig vispgrädde. Då fick jag höra att jag var DUKTIG som inte tog en! När jag försökte förklara att jag inte var sugen så såg jag de misstrogna blickarna. För en kolhydratdriven person kan inte förstå att man inte behöver vara sugen på något hela tiden. Nä, mina arbetskamrater trodde inte på att jag inte var sugen på semlan - de trodde hellre på att jag var duktig som kunde motstå.