Frivända på gymmet

Har varit i skolan, helt hög på kaffe (drack säkert en halv liter, om inte mer), och haft lektion. Sedan åkte jag hem och drack en äggmjölk efter 15 timmars fasta för att varva ner lite innan jag mig på nytt begav mig till staden för att jobba. Efter jobbet fick jag ont i magen, men beslöt mig för att högaktningsfullt skita i det och gymma enligt den plan jag hade. Fokus låg på axlar och jag hoppas jag tagit i tillräckligt för att få sådan träningsvärk i morgon, att mina armar absolut inte kan hålla ens den minsta kaffekoppen utan att skaka okontrollerat.

110 minuter hann det bli på gymmet, där jag också fick hjälp och tips på teknik  på frivändningarna jag vet är inte allt för bra när jag utför dem. Tror också att killen som tipsade mig var lite extra glad i hågen över att jag stod bredvid, något mer än i det enda syftet att få instruera en intet ont anande pojkflicka som mycket väl förstod huvudsyftets baktankar. Nåväl, tipsen satt där de skulle efter mycket stånk och irritation - dock långt i från att vara ens på en treas nivå på tyngdlyftarpallen. Den ack så ofagre killen stod och tjuvkikade öppet på mina frivändningar, tills jag kände att det var dags att återigen träna mol allena. Aningens smygande avklingade min närvaro, för att återvända på annat håll i lokalen, utan att den så hjälpsamme killen märkte min ormhala manöver. Förhoppningsvis, alltså.

På väg hem med ett bättre humör sitter jag nu på bussen. Jag är trött, inte lycklig som jag kan vara när jag gymmat orken ur mig och ändå laddat batterierna, men på något bättre humör än i morse (och ännu bättre än i går). Ska smälla i mig en gammal goding som oförtjänt hamnat i en lättare glömska; kokta ägg och tonfisk i en fantastisk kompott, som får en förtjusande krusning på tungan av en rejäl 70-gramsklick med smör.