Alla thaiboxningspass jag hade velat gå på sket sig, alla gympass, cirkelfys, crossfits, backintervaller (hinner nog bli två av tre dock) och löppass. Jag har stannat inne framför dator = dålig kost. Överätande till max, garanterat över 17 g kolhydrater/dag, knappt någon fasta och småätande/non-stop-ätande. Allt sket sig och jag känner mig ändå inte besviken. Jag är fast besluten att bli FIT till sommaren (som är här om typ en vecka, jag vet).
Jag SKA bli musklig, jag SKA hålla kosten (fakir), jag SKA köra thaiboxning, jag SKA gymma, jag SKA hinna plugga i lugn och ro och lämna in arbeten i tid, jag SKA tvinga mig upp varje jävla morgon och springa oavsett hur trött jag än må vara. Jag SKA klara det. Jag MÅSTE, för det känns som jag aldrig lyckas och att jag aldrig kommer göra det heller. Sådan skitkänsla att gå runt med hela tiden - som att viljan finns där och så händer någon liten struntgrej som jag använder som en anledning till att bara tappa allt och falla tillbaka i gamla spår. Sjukt less på att det slutar på samma sätt alltför ofta.
Kosten är en extremt stor faktor för mig har jag märkt. Äter jag skräp, blir träningen lidande. Hoppar jag över träningen, gör jag dåliga kostval. Hand i hand, men kosten är den största faktorn ändå. Om jag gör som nu, fakirar och gett mig fan på det, löser sig allt av sig självt i princip. Jag vill inte slösa bort den otroliga energin jag får av maten och fastan, utan vill använda den i gymmet eller på träningen. Man känner sig starkare, snabbare, bättre. Varför gör jag inte det här oftare, eller åtminstone undviker att tillåta mig själv att äta dåligt?
Jag kanske sätter upp för höga mål som i slutändan är för höga för att uppnå? Kanske jag ska följa SMART-modellen;
Specifikt
Mätbart
Accepterat/Ambitiöst
Realistiskt
Tidsatt
Känns som att jag redan gör det, men kanske ska tänka mer på R:et (realistiskt). Börja med något som är väldigt lätt. Göra en ny COP med mer uppnåeliga mål eller något sådant. Jag vill så gärna ha en förändring, men det är så svårt i bland när de man har omkring sig inte tränar lika mycket som mig, eller tänker på vad de stoppar i sig. Även om de äter lchf, så finns det inte det där stora intresset och viljan att experimentera. Ingen jag känner är sådär överdrivet intresserad av träning och kost, så när det någon gång känns motigt för mig får jag ta tag i det själv. Finns ingen jag kan använda som "han/hon ska minsann inte bli snabbare än mig i backintervallerna!".
Jag menar inte att jag alltid efterfrågar något sådant, men just när man ska till att poppa popcorn, eller strunta i att träna den dagen, så har man en person som motiverar och pushar lite extra. Indirekt som jag beskrev ovan, eller direkt genom att jag ringer/man har bestämt att ses på träningen. I svaga ögonblick är det verkligen skitjobbigt och då är det tryggare och lättare att bara gå tillbaka i en gammal ovana för stunden.
Något jag tror skulle underlätta, är om någon skulle vara med mig på en challenge. Att man kör exakt samma upplägg och man inte tillåter varandra någonting. Står det träning på schemat, så tränar man. Ska man fakira, då fakirar man. Man kör 110 % utan undantag och har stödet i varandra. De i min närhet tycker att en challenge låter alltför jobbig och för mycket av ett projekt (såklart ÄR det ett projekt, inte sticka under stol med det!), men jag tror att alla vinner på det i slutändan. Känslan av att man coachat varandra, att man fan klarade det tillsammans och framför allt att man får uppleva RESULTATEN som kommer med challengen och alla timmar man lagt ner på den! Det är under en kortare period, så varför inte?
Motiveringsbild.
Kom igen ditt lata stycke, vad väntar du på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar