Jag är där jag vill vara.

Sitter framför datorn och har precis tittat klart på några teveserier. Skulle precis lägga mig när det slog mig hur mycket jag vill vill träna. Jag har verkligen inte varit en sådan här typ av människa förut. Den sport jag höll på med när jag var yngre, var ridning, men jag vet inte om en timme en gång i veckan kan räknas som att man sportar.
 
I tonåren gjorde Det Dåliga Livet entré med alkohol, cigaretter och herre min gös vet vad. Någonstans inom mig har det nog bott en liten träningsgalning hela tiden och som fick komma fram ett litet tag efter jag försökte repa mig efter efterverkningarna av mitt insjuknande i Crohns. Jag föll hårt pladask för thaiboxningen, så hårt att det nästan gav blåmärken på knäna.
  En termin med thaiboxningen hann det bli, innan festandet tog över igen. Jag mådde verkligen inte bra psykiskt och det enda jag visste kunde råda "bot" på det, var att festa bort det. Flera år hann det bli, med några försök här och där till att återta träningen igen. Jag minns att Slagskeppet gjorde ett otroligt starkt intryck på mig och att jag tänkte att jag aldrig ville därifrån, men jag hade svårt att släppa festandet och thaiboxningen fick tyvärr på foten. Att bryta vanor är bland det svåraste man kan göra, särskilt dem som man innerst inne vet är destruktiva.

I september förra året beslöt jag mig för att ta tag i mitt osunda leverne. Jag var trött på att leva det osunda livet jag levde. Thaiboxningen började locka igen och jag tog mig i kragen och gick på träningen. Varför hade jag varit borta så onödigt länge? Jag mår så bra av att träna! Thaiboxningen får mig att vilja stanna hemma på helgen; att bara träna i stället för att lockas av alkohol.

Jag tränar ofta och mycket för att jag vill, för att få känna att jag lever rent kroppsligt, men också själsligt. Det är något med hela alltet. Resan dit, att vara där, på väg hem. Jag lyssnar på musik som får mig att känna mig laddad, jag sitter och funderar och tänker lite på hur jag skulle vilja att passet kommer gå. Vad jag behöver tänka på och förbättra.
  Väl i omklädningsrummet är jag nöjd över att jag tog mig till träningen även denna gång, byter om och går ner för trapporna till lokalen. Tar mig i genom uppvärmningen som jag fortfarande inte lärt mig gilla. Ännu. Börjar passet. Laddad. Fokuserad. Glad. Stryk det; lycklig ska det stå. Ibland går allt helt fantastiskt bra, allt bara sitter utan ansträngning. Ibland gör det inte det. Kanske blir jag irriterad. Kanske blir jag arg på mig själv. Kanske jag gråter någon gång. Det går över snabbt och jag skrattar snart igen.

Efter passet är jag trött, men ändå pigg - mina batterier har fått laddas. Jag blir till en smula starkare människa psykiskt och fysiskt för varje gång jag varit på träningen. På väg upp för trapporna på möra ben som kanske pryds av nya blåmärken. En varm lyckokänsla sprider sig i kroppen, men också en liten saknad efter känslan när man är mitt i passet och det bara går sådär bra som man knappt vågar drömma om.

Jag känner hur jag växer, pyttelite dag för dag. Det går sakta, men jag känner det och det är det som driver mig.

Hela thaiboxningsupplevelsen är så stark för mig, så personlig. Jag vaknar och tänker thaiboxning. Jag går hela dagen och tänker thaiboxning. När jag ska sova snurrar tankarna. Thaiboxning. En passion i livet, ett sätt att leva, ett ljus i tillvaron, en fristad.

Jag är nöjd. Jag är lycklig. Jag är där jag vill vara.