Sju och en halv timme kvar innan jag ska upp, klä på mig, bälga i mig kaffe och sedan bege mig mot stan och utmana mitt psyke i 75 minuter. Jag ser fram emot det jättemycket, samtidigt som jag börjar tvivla på att det verkligen står helt rätt till med mitt sinne. Det bästa man kan göra när det står någon jobbig prestation framför en, stor som liten, är att inte tänka så mycket på det och bara göra det. Känna efter och analysera har man gott om tid med efteråt. Eftertanke. Mycket bra och lite filosofiskt sådär.
Jag använder gärna stänga-av-hjärnan-metoden när man bara ska ösa och kötta på. 200 crunches? 500 raka slag? Blunda och GÖR. Inte känna, inte tänka. I sådana lägen upplever jag det som att det lättaste sättet är att bara låta kroppen jobba och hjärnan har endast som uppgift att skicka ut signaler till kroppen om hur den ska röra sig. Rätt eller fel metod? Jag gör såhär tills någon kommer på ett bättre sätt som jag kan köra på:)
I morgon blir det som sagt army fitness, sedan hem för rekreation (dusch och power nap) och därefter thaiboxning vid tolv. Kommer köra på då; dock inte direkt strunta i min kropps åkommor, men ödmjukt och respektfullt skjuta dem åt sidan ett litet tag, medan jag sparkar och slår lite. Har jag riktigt stor tur, orkar min kropp hänga med till Slagis för en omgång till på kvällen. Det som är av yttersta vikt då, är att låta kroppen vila. Därför står träning/vila/träning/vila/träning/gonatt på schemat för morgondagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar