Fy. Fan. Vilken. Dag. Köpte ju som bekant sju kilo kött på Hästa och sedan har jag fått kånka runt på helvetet ända fram till nu. Mina armar håller på att lossna från fästena kan jag meddela.
Thaiboxningen gick jättebra idag, förutom mitt lilla irrationsutbrott jag fick på slutet när jag inte fattade. Det gick snabbt över dock. En annan sak hände också och det var min träningskompis som fick en alldeles för hård spark i magen av sin sparringpartner och hon började gråta när ingen annan såg. Vi gick undan och jag pratade med henne. Det som hände henne är så typiskt och som jag tror har hänt de flesta tjejer som tränar någon form av fullkontaktsport; självförtroendet får sig en törn när man blir utsatt för något man inte riktigt kan kontrollera/klara av. I det här fallet blev det en för hård spark i magen, det blev liksom lite för mycket när hon var oberedd på det. Det är då alla andra undantryckta känslor man har för träningen, kommer upp till ytan. "Jag är så dålig", "Alla andra är mycket bättre än mig", "Jag klarar ingenting" eller bara en känsla av frustration och man ifrågasätter vad man ens gör där. Tårarna kommer såklart också (som att man inte känner sig nog "svag"), som man tvingar sig själv att blinka bort innan de bryter fram på riktigt, går och "dricker vatten" eller låtsas om något annat.
Det viktigaste i det här läget, är att inte ge efter för de känslor som kommer i samband med händelsen, samt att fortsätta passet. I det här fallet var det jävligt ogenomtänkt av killen som sparkade, eftersom han borde ha märkt på hennes teknik att hon var nybörjare och han borde således ha varit mer försiktig. Om man har tränat ett tag och någon råkar ta i alldeles för hårt, pausar man bara, alternativt säger till att man skall lugna sig lite och sedan brukar det inte vara så mycket mer med det. Nu blev det mer som en alltför plötslig och obehaglig händelse för att hon kanske kunde säga till. Har man inte kommit så långt i träningen ännu, är känslorna för träningen är fortfarande mycket sköra. Det var likande det här som gjorde att jag kände att det började ta emot att gå på dagpassen, men det är då man också måste börja tänka om. Gör man det, blir det lättare att ta sådana här känslostormar som kan uppstå i vissa situationer.
Fortsätt passet! Det är precis som när du rider; faller du av hästen och inte skadat dig, sitter du upp igen, omedelbart. Annars får de negativa tankarna fäste och träningen börjar förknippas med något negativt. Kör lite lätt, väldigt snäll sparring och bjussa lite på dig själv för att få kompisen igång igen. Är det kanske du som har råkat ut för något liknande, så tänk på att inte tänka på det för mycket. Gråt lite, andas djupa andetag genom näsan och FORTSÄTT. Du kommer känna dig så mycket starkare nästa gång, jag lovar!
Det är nästan lite som att något sådant här måste hända för att man skall härdas psykiskt. Det är ju egentligen inte slaget eller sparken i sig som gör ont, utan det är när självförtroendet får stryk. Man har fått lite myspys-tid i början av sin träning där man får vänja kroppen fysiskt vid de nya övningarna och att ta smällar. Skallen måste också härdas för att man skall kunna bli starkare och klara av sparringen, men också mittsträningen. Även där börjar man efter ett tag att lägga in övningar där man successivt bygger upp kroppens slagtålighet. Har du inte skallen för det, kommer varje slag eller spark du får emot dig eller på dig, vara jätteläskig. Det är det du ska träna bort.
Res dig upp, borsta av dig, fortsätt träna - det stärker dig mer än du kan ana!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar