Ingen förstår hur dåligt jag mår

Jag hatar att vara sjuuuuk! Jag känner hur snoret påverkar hjärnan till att ställa in sig i ett gnäll-mode och allt blir helt plötsligt pest och pina och j ä t t e j o b b i g t. Helst vill jag dela med mig av min misär till andra och det är det som gör en förkylning riktigt jobbig. För andra.
Det är inte själva sjukan i sig som folk undviker, det är nog gnälligheten som viruset aktiverar i oss, som folk helst av allt vill slippa. Man klagar, suckar och tycker allmänt synd om sig själv. Det som är det jobbiga för den sjuka, är att man får ju inget medlidande. Hallå! Jag mår faktiskt jättedåligt!
Huvudet värker, näsan läcker alternativt är avstängd, halsen blir plötsligt en kroppsdel som man tänker på, eftersom varje gång man sväljer, så skaver salivet i svalget, och bihålornas små igentäppta utrymmen känner man av precis vart de går i huvud och ansikte. För att inte tala om hur det känns i skallen när man, av obetänklighet, böjer sig ned och allt snusk som samlats där inne - som av tyngdkänslan att döma - måste väga minst 22 kilo och trycks nedåt av gravitationen.
Alla som någon gång varit förkylda vet precis vad jag pratar om. Så varför lyssnar ingen när jag försöker säga hur dåligt jag mår?